måndag 19 december 2016

Jag kan bara göra det här när något inom mig är trasigt

Jag klickar på ditt namn för att få upp en ruta med ett 'hej' följt av tre stycken punkter som står och väger.
Det knyter sig i magen för jag vet, jag vet redan vad som komma skall. Jag blundar hårt för att tvinga bort de brännande tårarna som kämpar envist bakom ögonlocken. Jag blir arg på mig själv över att jag inte dealat med detta tidigare, trots att jag förstod vad det handlade om redan efter bara en dags tystnad från din sida. Jag vägrar tillåta mig själv att ge efter och låta tårarna komma. Låta dem rusa ohindrat ner för för mina kinder och fläcka ner de vita kuddarna i sängen där jag ligger. Jag bäddade ju fan rent igår.
Jag har inte fått i mig mer än vatten på nästan tre dagar. Just i denna stund är jag dock tacksam över den molande känslan det har medfört i min tomma mage. Det tar fokus från det onda som sitter högre upp.
Punkterna på skärmen ersatts av fyra ord. En enkel jävla mening som sin korta längd till trots ändå helt utplånar det lilla hoppet jag klamrat mig fast vid. Att jag kanske haft fel, att det fanns en annan anledning.
Jag låtsas vara glad för din skull, men mina svar är så pinsamt genomskinliga. Jag stänger istället av telefonen helt. Inbillar kanske mig själv att det jobbiga ska vara borta nästa gång jag öppnar den.
Men det kommer det inte.

onsdag 22 maj 2013

2013.05.22

jag har t.o.m tänkt tanken att det vore enklare om du vore död,
för det hade varit enklare att acceptera än det faktum att
du finns där, 100 meter bort, och inte vill träffa mig.

jag vill inte dö. det gör bara för ont att vara vaken.

fredag 17 maj 2013

varför jag är dum och konstig


Jag tänker att jag kanske borde göra precis det som jag tänker att jag borde. Säga upp lägenheten, jobbet, allt och bara fly. Innan jag fuckar upp allt. Innan jag får sparken, blir utan pengar, förlorar lägenheten osv.
Jag hatar det jävla hoppet jag går och bär på. Det är det som hindrar mig. Hade jag sålt alla mina saker hade jag kunnat dra direkt. Men jag älskar mina grejer och lever på att någon dag, kanske, när jag är bättre så blir det bra igen. Här, i denna lägenheten, bland våra grejer, som vi valt och köpt ihop.
Men jag vet att det inte kommer bli så. Han vill inte vara med mig mer. Allt är förstört. Jag vill inte ge upp, för jag hade gjort vadsomhelst för honom. Ibland blir jag så arg på mig själv, för att jag bryr mig så  mycket.
Att jag höjer honom till skyarna fast han också har sina brister. Jag vet inte vad det är med honom, men jag har aldrig känt såhär. Jag har aldrig drabbats så mycket av att bli utan någon. Jag har aldrig legat bredvid en annan människa som har ett så avsmittande lugn över sig som han har. Trots att jag vet om vilket kaos det bor inom honom. Det där onda i bröstet kan göra hur ont som helst, men ett andetag mot hans hals och det är som bortblåst. Jag vill inte att han ska kunna göra så med mig, för det har lett till att jag inte klarar mig utan honom. Att jag blir dum i huvudet och knäpp när jag inte får vara med honom. Jag vet inte vad jag skulle kunnat ha gjort annorlunda. Visst, jag är inte lätt att vara med. Men om han bara visste att jag aldrig ville något illa. Jag var bara så jävla rädd. Jag borde bara gjort som en normal människa; trivts och njutit av att vara lycklig. Men så fungerar inte jag. För känns något bra så blir man så otroligt medveten om att det snabbt kan tas ifrån en. Jag var alltid livrädd för att han skulle hitta någon annan, någon bättre än mig, och lämna mig.
Jag borde vetat då, det som jag vet nu; att han var precis lika galen i mig som jag var i honom. Men nu har jag sabbat allt och han vill hellre vara utan mig än med mig.
Folk säger åt mig att gå vidare och vara glad, men dem förstår inte. Resten av mitt liv kändes problemfritt, för jag visste att allt skulle bli bra så länge vi gjorde det ihop. Jag visste precis hur jag ville ha det. vi hade den perfekta lägenheten, på det perfekta stället. Vi hade rum nog för att kunna bo kvar här tills den dagen då det skulle bli aktuellt med barn. Han var så bra med barn och djur och jag tror det var det som gjorde att min bebislängtan blev så stor. Att jag visste att han en dag skulle bli världens bästa pappa och att vi skulle bli en rolig och fin familj.

Jag vet inte hur jag ska vara stark nu för att orka hel ur det här. Hur jag ska få det att gå över, att sluta göra ont, att sluta längta och sakna. Alla jag träffar bleknar i jämförelse med honom och livet känns tråkigt utan våra störda stunder ihop. Han tog fram mina tramsigaste roligaste sidor, men även mina värsta. Det vet jag om. Att vi på många sätt inte är bra ihop, för vi båda är trasiga och röriga inuti. Att jag blir sjukligt svartsjuk och orolig av honom. Men jag antar att det är så när man tycker om någon så mycket. Jag har tänkt så många gånger, att detta är helt för mycket för att vara hälsosamt. Att vi kommer göra varandra dumma i huvudet. Jag förstår att han är trött och att han är arg.
Men vad jag inte förstår är hur två människor som känner såhär för varandra ska behöva tvinga bort det det.
Jag känner mig som ett litet barn. Jag har inget ork. Jag vill slänga mig på golvet och gråta och skrika och säga att jag vill inte mer, jag ger upp, hjälp mig, rädda mig, ta hand om mig, det gör för ont. Men det är ingen som gör det och jag får skylla mig själv, för jag gör allt för att dölja hur jag mår, för jag vet att folk är så trötta på att höra om det. Jag vill inte vara jobbig, jag vill bara vara lycklig. Jag tror att smärtan i att höra folks tips och råd, som alltid är det man verkligen inte vill höra, är värre än att klara sig själv.
Jag önskar att någon bara kunde visa oss hur vi ska förstå varandra, så vi slutar krocka. För när vi är bra så är vi bäst. Det finns inget bättre.
Jag vet inte varför jag skriver detta. Kanske för att jag är för dum för att göra två saker samtidigt, så skriver jag så kommer jag av mig i gråtandet. Jag saknar så att jag blir galen och jag lever på senaste gången vi sågs. Världens längsta kram som bara fick allt att brista. Det kändes som att vi sågs efter att inte ha träffats på flera månader, som efter jag kom hem från resan. Sen att bara ligga bredvid varma honom. Att pussa på det där stället på toppen av hans kindben som är perfekt spetsat för min pussmun. Att gosa ansiktet mot ett stickigt skägg och bara vara. Det vet jag inte hur man lär sig att sluta längta efter.

onsdag 8 maj 2013

och han fäster alltid blicken högt över taken
som om han vore säker på att det fanns något bättre där uppe
något andra glömmer bort att titta efter
något som inte går att nå med stege

fredag 7 december 2012

2012-12-07 11:21

Har längtat så länge efter något sånt här. Något som är på riktigt. Jag har nog alltid funkat som så att "ta mig med storm eller ta mig inte alls". Minns inte alls var jag läst det uttrycket någonstans, men jag minns att jag direkt fick en aha-upplevelse. Det är därför jag är som jag är, för det inte är tillräckligt. Jag började leta efter tillräckligt, men det fanns inte och tillslut gav jag nog upp, nöjde mig.
Det blev sommar och jag ställde ärligt talat in mig på att vara med vemsomhelst som för stunden kändes bra.
Klyschigt nog var det den första riktiga sommardagen. Fast det bara var påsk. Världens blåaste, ärligaste sorgsna ögon, konstigt men så passande matchat med ett charmigt snett leende. Från den dagen var jag fast.
Han var knäpp, rolig och han var bestämd med att han ville ha mig och han var inte alls rädd för att visa det.

Vi borde tagit det lugnt, men vi var kära och ivriga och det kändes så naturligt att rusa fram. Jag minns en natt, efter en fest när jag låg i hans säng i hans nya andrahandslägenhet med fula träödlor på väggarna. Han tittade på mig och sa:
- Det är en sak jag vill säga till dig, men jag vill inte skrämma dig, för det är så tidigt, men jag menar verkligen det.
Jag visste precis vad han ville säga och det fanns ingenting skrämmande i det han sa, för jag kände precis likadant.
Vi var dumma i huvudet båda två och det finns inget som jag ångrar så innerligt att jag inte förrän nu, förstått hur han skulle växa i mig. Då kanske jag hade försökt mer, fått ordning på mig själv, hjälp honom. Samtidigt som mina känslor bara växte och växte, växte också osäkerheten. Tankarna på att jag kanske inte förtjänar det här och tänk om han lämnar mig. Jag drev mig själv till vansinne, jag blev en hemsk person.
Nu är allt försent och det känns som att det här aldrig kommer läka. Hur tvingar man bort något så stort ur sig själv och hur får man sig själv att ändra uppfattning om vad som är menat för en.
Jag kan inte det. Han är min stora och enda riktiga kärlek och folk kan skratta åt det om dem vill, men  jag tror och vet att det kommer aldrig kännas såhär med någon igen. Folk säger att det går över och att det kommer andra, bättre. Jag må bara vara 23 år, men jag vet.. Jag är hellre ensam än lycklig med någon annan. 



fredag 16 november 2012

<3

You always hurt the ones you love

tisdag 9 oktober 2012

Jag skyller allt på hösten

blir fucked i huvudet och bölar ihop. 5 min senare är jag glad. Palla.